Klockan tio på morgonen den 11 juli 1719 skrämdes måsarna vid Söderarm av ett dånande kanonskott. Den ryska flottan hade siktats. Tretton timmar tidigare hade den lättat ankar från vikarna runt Rödhamn på Åland. Kursen var västlig och en styrka på tjugosex tusen man fördelat på tvåhundratrettio galärer och lika många skärbåtar, var nu framme vid sitt mål. Sverige.
Högsta befälhavare var Amiral Fjodor Apraksin. Uppgiften han fått av Tsar Peter den Store var enkel. Bränn, skövla och förstör så mycket ni kan längs med den svenska kusten. Om möjligt, attackera den svenska huvudstaden och erövra den. Förstör inga kyrkor. Ni får heller inte dräpa civilbefolkningen, om dessa inte gör motvärn. Militärt motstånd ska omedelbart nedkämpas. Under fem veckor härjade den ryska eskadern längs våra kuster från Gävle i norr till Norrköping i söder. Detta drabbade även Östanå gods.
Sverige var efter ett århundrade av krig fullständigt kört i botten. Av den en gång så stolta armen av Karoliner, återstod nu endast 8 000 man, varav 800 var placerade längs med vårt kustområde. Dessa var dock utspridda, så själva försvaret kring Östanå, Mälby och Wira bestod inte mer än av 180 man under ledning av Överstelöjtnant Odelström vid Livdragonerna. Den ryska galärflottan hade vid attacken delat upp sig. En stryka om ca 5000 man under ledning av den fruktade amiral Smajevitj hade valt att gå upp inomskärs längs med Norrleden. De hade ödelagt det mesta i sin väg, men hade lämnat Margretelunds slott. Anledningarna till detta kan vara flera, men högst troligt hade man avstått då bottenförhållandena var mycket opassande för landsättning av trupp och dessutom låg Margretelund nära det nordliga svenska högkvarteret vid Tuna Gård, (det som idag är familjen Parneviks residens) och ryssen trodde nog att slottet därför var väl bevakat, vilket det i verkligheten inte var.
På kvällen den 16 augusti hade Smajevitj flotta lagt ankar i vikarna runt Skeppsdal, Dyvik och Björnhuvud. Man var nu så säkra på att man inte skulle möta något svenskt motstånd att man helt ogenerat gick iland på fastlandssidan där matpersonalen lät bygga så kallade ryssugnar för att förpläga soldaterna, som även innehöll kosacker och deras hästar. När Odelström fick rapporter om att ryssarna närmade sig, lät han skicka ut en kapten Gierlström och Mälby säteris bokhållare herr Ihlström som var väl bekant med trakten för att få veta mer om när ryssarna kunde tänkas nå Östanå. Tyvärr hann dessa inte tillbaka i tid innan anfallet sattes igång, men det hade nog gjort föga skillnad.
Redan vid femtiden på morgonen den 17 augusti började flottan sakta röra sig vidare norrut. Odelström hade låtit budkavlen gå för att samla in Allmogen, dvs de bönder och torpare som fanns tillgängliga och också fått till sig ett antal av de smeder som vid tiden jobbade vid Wira för att på så sätt stärka upp försvaret. Det kom i runda tal femtio man och vilken skillnad dessa kunde gjort, beväpnade med några bössor, yxor och högafflar, är nog en mer akademisk fråga. Han lät nu en del av dessa män samt några dragoner i sitt kompani gömma sig bland träden vid vattnet som en slags strandvakt. Det är ganska lätt att föreställa sig skräcken bland dessa när ett fyrtiotal stora galärer och än fler mindre skärbåtar, dyker upp bakom udden vid Grönborg.
Bestyckningen på dessa galaärer var två sexpunds stävkanoner och längs med sidorna mindre nickhakar, en mynningsladdad mindre kanon. Även de mindre sluparna var bestyckade med dessa små, men ack så farliga, nickhakar. Till en början såg det dock ut som att flottan skulle passera Östanå, precis som när det gällt Margretelund. Tyvärr hade nog ryssarna lärt sig sina läxa. Valet av tidpunkt var optimalt för att utkikarna i masterna skulle ha solen i ryggen och lätt kunna läsa av bottenförhållandena. Ett galärbefäl ville helst ha stadig botten fram till tilläggsplatsen och inte långgrunt och dy, som fallet varit vid Margretelunds slott. Här fanns dessutom ett antal bryggor som förenklade landstigningen väldigt mycket. På given signal lägger samtliga fartyg om rodret till babord och öppnar eld mot land, då man säkerligen misstänkte att det kunde finnas svensk trupp framför dem. De stackars utkommenderade svenskarna flyr förstås hals över huvud bort från stranden och ansluter sig till den övriga lilla styrkan bakom slottet.
Snart fick även dessa fly från slottet då bombardemanget från de ryska fartygen lär ha fortsatt i över en timme. Man samlade återigen ihop sig vid Roslagskulla kyrka och kunde ingenting göra annat än att se på när säteriet plundrades och dess omgivningar brann ned. Endast en flygel klarade sig någorlunda helskinnad. Det sägs att ryssarna blev mycket glada över att se alla äpplen som hängde i träden och satte sig stillsamt för att kalasa på dessa. Till saken hör att vår överstelöjtnant låtit ta ned alla stängsel och staket på väg uppemot kyrkan i en förhoppning att mindre grupperingar skulle ta sig vidare inåt land. Dessa hade i så fall med lätthet ridits ned av Odelströms kavalleri då just dessa var ett fruktansvärt vapen som skrämde ryssarna. Nu stannade ryssarna istället kvar och på eftermiddagen drog de vidare norrut.
Man kan förstås undra varför ryssen inte fortsatte mot Wira bruk och ödelade detta. Det finns nog inte ett svar på denna fråga utan flera. Under hela härjningståget hade ryssarna sällan velat lämna några större avstånd till sina skepp, då man absolut inte ville bli avskurna från dessa vid en eventuell reträtt. De lär också ha trott att försvaret av Wira med all säkerhet skulle ha varit starkt, då det var vårt främsta klingsmideri och därmed något som skulle försvaras till varje pris. Nu var det visserligen inte fler än Odelströms lilla trupp, allmogen och smederna som stod emellan ryssen och Wira, men det visste ju inte Smajevitj. Sedan har vi de öppna fälten mellan kyrkan och säteriet. Dit kunde inte fartygens skyddseld nå och därmed var en eventuell framryckning förenad med stor fara. Det har också spekulerats i att ryssen inte visste vart Wira låg. Denna teori känns rätt långsökt, då ryssarna hade en väl utvecklad underrättelsetjänst redan på den tiden. Man hade t.ex svensktalande balter i land, vars släktingar hölls i fångenskap och därmed tvingades att utföra sina uppdrag på svensk mark. Därmed vägde alltså den sammanlagda risken större än framgången, vilket nog räddade Wira bruk.
Kan man vända på frågan och istället fundera över om man gav upp Östanå för lätt. Kanske borde Odelströms och hans manskap mött upp till strid, men vad kunde man uträtta med sin ringa skara mot Smajevitj flotta? Övermakten var helt enkelt för stor. Dessutom hade en mindre rysk styrka sjösatts söder om Grönborg samt ytterligare en norr om Östanå, för att kunna fånga eventuellt motstånd i en kniptångsmanöver. Kunde man tidigare samlat ihop en större försvarsstyrka till Östanå? Möjligt, men då svenskarna var så utspridda och så få, var det nästintill omöjligt. Närmaste större stryka låg vid Penningby slott och här kan man möjligtvis skönja ett val försvarsledningen gjorde och det var inte till Östanås fördel. Dessutom, och detta är nog den troligaste orsaken, var Odelströms order att till varje pris skydda just Wira Bruk. Östanå Slott var i det fallet underprioriterat.
